Av Lars-Gunnar Björklund. Foto Karl Henrik Meijer
Det är svÃ¥rt att med drygt 50 Ã¥rs perspektiv försöka       förklara varför just jag, “Lill-Gurkan” Björklund, blev sommiskis. Orden i rubriken ovan hade i alla fall ingen attraktionskraft pÃ¥ mig, en pojkstad till exempel kunde inte rimligen bestÃ¥ av glada, aktiva, busiga killar – nej, troligen rörde det sig om avhoppade eller i bästa fall relegerade vargungar eller scouter… Möjligen med en anstrykning av Kristliga Föreningen av Unge män (KFUM) som lät övermÃ¥ttan töntigt.
Litet bättre position hamnade pojkstaden i när storebror “Stor-Gurkan” sade sig ha sett en toppenvass film med Mickey Rooney i huvudrollen, som handlade om nÃ¥gon slags pojkstad. Värre var det att tolka ordet sommarhem, vilket sprÃ¥kligt lät misstänkt likt korrektionsanstalt. Otänkbart! Dock, fanns det pÃ¥ detta skumma ställe en grön äng och en välpumpad femma, sÃ¥ kanske det kunde vara ett gott alternativ till mormor och morfars alla Närke-kor och getter. Okej, hos dom pÃ¥ landet fanns visserligen ett juste fotbollsnät kring hönsgÃ¥rden, men det blev alltid ett jävla liv pÃ¥ sÃ¥väl tuppen som morbror Sigge om man dyngade in nÃ¥gra Nordahl-stänkare i det nätet.
Sannolikt gick snacket i Norra Latin om hur kul man kunde ha på Sommis och sannolikt fick jag snacka med några toppkillar i samma ålder som redan varit där. Mun mot öra-metoden alltså. Att man skulle få snacka med killar som varit 40-talspionjärer på Sommis var en orimlighet, så mycket betydde på den tiden avståndet i ålder. Men det har man tagit igen, jag har i dagens läge inget emot att snacka med dom där gamla gubbarna som skapade myten om Sommis.