Anekdoter från min tid vid Norra Latin

nedtecknade av Claes M Langenborg

Norra Latin, eller som det stod på betygen: ”Högre allmänna läroverket för gossar å Norrmalm”, är en mycket imponerande skolbyggnad i florentinsk renässans från 1880, ritad av arkitekten Helgo Zettervall, som skälldes av funktionalister och andra smakdomare för att ha förstört både Uppsala och Lunds domkyrkor…

Skolan räknade sina anor till Stockholms Gymnasium på Riddarholmen, som väl härstammade från det Franciskanerkloster som Riddarholmskyrkan en gång var. Här gick ca 1000 gossar, dubbelt så många som i Vasa Real. Flickor började gå här först höstterminen 1961.

Nåväl, här började jag 1959 på hösten efter att ha konfirmerat mig i den vackra gamla Österåkers kyrka på sommaren. Konfirmationskamraten och klasskamraten från Vasa Real Björn Harder och jag cyklade in till stan från Åkersberga för att se på anslaget på skolporten att vi kommit in i gymnasiet i Norra Latin. Vilken lycka, det var ju dit vi hade sökt!

På sensommaren hade familjen bytt upp sig från en visserligen ganska stor lägenhet, men ändå bara med tre r.o.k. på Karlbergsvägen 70B till en större 5-rummare i ett jugendhus från 1908, högst upp på femte våningen på Karlbergsvägen 36A, med högt i tak och stuckaturer och boaseringar. Det kändes också som ett lyft, även om det tog ganska lång tid innan vi kom i ordning p.g.a. ganska omfattande reparationer och ommålningar. Jag minns att familjen åt med den blivande mågen flyttdagen i en trevlig restaurang i närheten som hette Minerva. Det var glest med restauranger i Vasastan på den tiden. Runan i hörnet Dalagatan/Odengatan och Röda Berget på S:t Eriksgatan var nog de sista utposterna från centrum.

Jag fick flytta in i jungfrukammaren som låg mot gården bakom köket. Första natten hade jag väldigt svårt att somna, sedan sov jag hårt som vanligt. För pengarna som jag fått på sommarjobben köpte jag först en liten DUX radioapparat som jag lyssnade på Radio Luxembourg 208 med. Speciellt på söndagskvällarna då TOP TWENTY sändes. Sommaren därpå inköptes en HMV skivspelare där framför allt jazzskivor spelades. Cris Barber var en favorit. Jag sysslade också lite med DX-ing, d.v.s. man lyssnade på avlägsna stationer och skickade lyssnarbrev med betyg på hörbarhet. Stationerna returnerade fina brevkort som tack för besväret. Det pågick också ett intensivt propagandakrig i etern, som det var intressant att lyssna på. Radio Riga skröt om kommunismen på svenska, Radio Free Europe hade en jättestark amerikansk sändare i München. Deutscher Soldatensender 935 sände Psychologischen Kriegführung från DDR till soldater i Bundeswehr o.s.v. Det var nog nyttiga språkövningar för mig. Dessutom spelades alltid bra musik.

Skolans lärare hade hög status, de var alltid mycket välklädda, de manliga ofta i kostym med väst. En av lärarna vet jag importerade egna cigariller från England med en personlig tobaksblandning. Original fanns som historieläraren lektor Thermaenius, ”Tarmen” gemenligen kallad, som var professor ”utan stol”, hade disputerat på statsomvälvningen 1809, och tyckte att han kunde göra lite som han ville. Karriären var ändå över. Han visste sällan i vilken klass han befann sig i, och berättade mest lite pikanta anekdoter om kungligheter. Detta vållade stort huvudbry när han skulle sätta betyg, då han inte visste vad vi hette eller vad vi kunde. Men han var egentligen mycket modern; han frågade varje elev vilket betyg som eftersträvades, sedan fick eleven ställa sig själv en fråga som han fick besvara själv. Efter det avgjorde klassen och professorn gemensamt om svaret var betyget värt! Jag sade modigt att jag ville ha litet a, gick fram till tavlan och redogjorde för slaget vid Breitenfeld så att kritdammet rök. Jag fick mitt lilla a. Varför sa jag inte stort A? Just det fältslaget var nog hans favorit tror jag. Han brukade recitera:

Till kollegernas förskräckelse hade han en ovana att röka cigarr i skolan på väg till lektionerna. Fimpen placerade han på hyllan med klädkrokar utanför klassrummet, innan han gick in för att avhämtas senare efter lektionen. Det resulterade i att kvarglömda stinkande cigarrfimpar kunde återfinnas lite varstans på hatthyllorna! När han gick i pension skramlade vi i klassen till en avskedspresent i form av ett askfat, som överlämnades den sista lektionen. – Det här har jag väntat på hela livet sa han, ställde askfatet på katedern och tände cigarren!

Det roliga var att jag fick behålla mitt lilla a för den nya efterträdaren som hade en mer samhällsvetenskaplig syn på historia. Det ändrades inte en enda gång. Jag fick behålla det i studentbetyget.

Den imposante lektor Sjögren som terroriserade gossarna i franska, hade en imponerande fysionomi. Kunde man inte svara nöjaktigt på en fråga kunde han ta upp en liten svart bok och mullra på rullande skånska: – Jag sätter ett grrravkorrrs vid ditt namn!

Det allra värsta var när den jättelike plötsligt lade sin arm över den darrande elevens axlar och sade mer inställsamt med lenare röst: – Jag vill ju barrra hjälpa dig!

Då visste man att man var riktigt illa ute och hade ett dåligt betyg att vänta! Han fick dock en stroke i andra ring och var tvungen att sluta. Man kunde då inte låta bli att känna en viss lättnad. Vår nye lärare var mycket snällare och ställde inte alls samma hårda krav.

Fysikläraren ”Linkan” gillade också att plåga lärjungarna. När läxförhöret gick alltför trögt enligt honom, brukade han peta den utfrågade med pekpinnen i maggropen och sarkastiskt klaga: – Hej, vad det går! Jag känner pensionsåldern nalkas!

Det lärjungen eventuellt fortfarande mindes av läxan försvann då ut genom fönstret.

En återkommande tradition den första skoldagen på höstterminen var att de äldsta eleverna, som hade sina klassrum högst upp i ljusgården, kastade ner mynt till de nya eleverna i realskolan som gick längst ner. Det var lustigt att se hur de som apor girigt kastade sig över de studsande mynten på stengolvet! Lika traditionsenligt var också att rektor dagen därpå höll ett glödande strafftal over detta tilltag under samlingen till morgonbön. Denna form av ”nollning” var nämligen strängt förbjuden!

Första april 1960 kom några jämnåriga flickor till vår skolgård på frukostrasten med en jättebra idé. Vi skulle byta klassrum med deras klass efter rasten, för att spela lärarna ett spratt. Flickorna gick i Franska Skolan, som var en ganska sträng flickskola som låg på Döbelnsgatan och som sades ha nunnor bland lärarna. Där gick f.ö. min yngre syster Louise. Flickorna slussades lyckligt in i vårt klassrum efter frukostrasten. Matteläraren, som hade lite humor, höll masken och började undervisa som inget hänt. Vår klass smugglades in i flickornas skola uppför en baktrappa till det klassrum vi skulle till, men vi blev upptäckta och högljudda kvinnorop i falsett hotade med polishandräckning! Vi fann det för gott att retirera. När vi kom tillbaka till vår klass var matteläraren i full färd med att lära ut matematikkursen för reallinjens första ring. Flickorna som gick latinlinjens första ring behövde lite hjälp på traven så vi dubblade platserna i pulpeterna. När lektionen led mot sitt slut öppnades dörren av vår rektor, röd i ansiktet, som sa lite återhållsamt barskt att

– Nu är det bäst att flickorna går hem till sitt! Man har ringt från Franska Skolan.

Med detta var det hela överstökat för vår del, men för flickorna fick det konsekvenser. Hela klassen hotades med sänkt uppförande- och ordningsbetyg! Och det värsta av allt var att Prinsessan Christina hade deltagit! Stor skandal! Än idag lär det viskas i Franska Skolan om detta äventyr…

På frukostrasterna och på håltimmarna började klasskamraterna och jag att fika i det nyinvigda Hötorgscity. Först på Sergel Pizzeria, där vi emellertid blev portade, då vi inte bidrog till omsättningen tillräckligt mycket med våra enkla kaffekoppar. Stamstället blev istället Gulins café på terrassen ovanför klädbutiken. Där fick vi sitta så länge vi ville, och kaffet var billigt, 50 öre. Om påfyllning ingick minns jag inte. Vi nöjde oss nog bara med en kopp. Där försökte vi lösa livets alla gåtor…

Norra Latin var känt för sina populära skoldanser. De ägde rum i gymnastiksalen som låg under aulan och hade dubbel takhöjd. Ibland spelade dansband samtidigt även i ljusgården på entréplanet. Musiken utgjordes mest av dixieland exekverad av band som Jazz Doctors, Whisky Bottle Slickers m.fl. Fenomenet ”Burken” kunde swinga till med sitt dragspel i pauserna. Han nådde knappt över sitt stora dragspel med sina glasögon, men jösses, med vilken energi han kunde spela!

När man gick i sista ring kunde men komma in gratis utan biljett på danserna om man tjänstgjorde som ordningsvakt under någon timme. Under den timmen fick man inte dansa utan skulle gå runt och kolla att alla skötte sig. Under min tid i skolan såg jag aldrig någon enda som uppträdde olämpligt!

Vi gick till andra dansställen också förstås. Frånsett Nalen minns jag La Visite och Bal Palais. På sommarhalvåret var Skansens dansbana populär. Där köpte kavaljererna små runda danspolletter av aluminium för att få komma genom vändkorset in på dansgolvet med flickan man bjudit upp! Innan dansen började annonserades på stora ljusskyltar vad nästa dans skulle bli; t.ex. ”Foxtrot” eller ”Vals”. Där träffade jag en flicka som jag sen bjöd på det lite snobbiga kondiset Te-We med vinrättigheter. Det låg på Tegnérgatan vill jag minnas.

Björknäspaviljongen besöktes också liksom Saltsjöbadens Stadshotell och det nu nedrunna badhotellet på Restaurangholmen. Dit gick jag med klasskamraten Björn Zettersten, som med bröder bodde i Neglinge på somrarna. Vi hade också kompisar i Ängby där Wergeland Street Club låg. I sista ring blev jazzklubben Bobbadilla i Gamla Stan välbesökt.

Min gamle vän från småskolan, Tommy Persson, var med i IOGT som på söndagskvällarna drev Club 23 i sin lokal vid S:t Eriksgatan. De hade gratis filmvisning eller någon annan programpunkt med dans efteråt. Alla tonåringar som gick dit lärde känna varandra. De flesta bodde också i närheten. Det blev väl en sorts fritidsgård med mycket trevlig stämning.

Tallis eller Talludden var ett knuttefik som låg vid Karlberg nere vid vattnet. Där spelades de senaste rock-skivorna med Paul Anka bl.a. Pampas Marina återfinns på platsen idag.

1962 var ett bra år för mig. Jag har i varje fall sparat en fickalmanacka från det året som har gett mig vägledning för dessa betraktelser. Jag skrev mer eller mindre varje år, men har tyvärr gallrat samlingen ganska hårt. Kanske man inte vill minnas allt heller?

I varje fall fick jag flytta från jungfrukammaren sedan min storasyster Marianne gift sig på våren det året och överlåtit herr-rummet till mig. Det var större och ljusare med burspråk mot gatan där spårvagnarna gick, hade egen ingång och eget tvättrum.

Där väcktes jag en luciamorgon när jag blev uppvaktad av en hel klass flickor från Franska Skolan! De hade samlats hos min syster Louise efter att ha lussat för en lärare i närheten och körde en repris för mig!

Den bästa händelsen var när jag fick mitt körkort och fick låna pappas Mercedes i princip så ofta jag ville. Han ville helst att jag körde honom till landet på söndagarna eftersom han nog inte var så förtjust i att köra längre. Pappa hade ju tjänstebil från Philipssons, så vi hade alltid de senaste modellerna som firman tankade och tvättade regelbundet och som kunde avhämtas från Automobilpalatset på S:t Eriksgatan, där den alltid stod parkerad i myllret av bilar.

Studentexamen var förstås en pärs. Det var nervöst med långa skrivningar och munta med censorer som hade makt att kugga abiturienter. Studentskrivningarna hade väl gått hyggligt, det var väl mest rosetter(AB) i isblåsan som vi valt som abiturienthatt, men även någon liten boll(a) och någon säkerhetsnål(Ba) förekom. Ingen kork i alla fall för min del (det betydde C, BC förekom nämligen inte i studentexamen). Jag kom upp i svenska, fysik och kemi. När jag berättade och skrev om centripetalaccelerationen vid svarta tavlan gick fysikläraren efter och strök ut det jag hade skrivit! Det var inte roligt, jag missade mitt tilltänkta AB och fick bara Ba i stället.

Traditionen bjöd att de nybakade skulle sjunga studentsången på skoltrappan om alla hade klarat sig innan vi gick ut till dem som väntade på att få gratulera. Vi fick tyvärr inte sjunga…

Pappa hade hyrt en liten buss som inte rymde alla som ville med hem. Jag bars i gullstol upp för alla fem trapporna. Det glömmer aldrig bärarna. I varje fall har jag blivit påmind om detta några gånger! Hemma väntade kalas med en massa människor. Mitt i festen stod en polis i hallen. Pappa hade i uppståndelsen gått ifrån bilen i gathörnet med öppen dörr och motorn igång! Han fick faktiskt dagsböter för detta!

Examina var fördelade på tre dagar i Norra Latin, jag tog den sista dagen den 27 april 1963.

(Det har gått 60 år sedan dess!) Det var olika dagar i de olika läroverken för att censorerna skulle kunna vara med i alla skolor. Det skulle väl vara en garanti för likvärdigheten mellan skolorna?

Mina kamrater Per Christoffersson, Anders Engqvist och jag hann åka till Uppsala och låtsas vara gamla studenter med våra nya vita mössor och se studenterna tåga med flygande standar till Gunillaklockan och höra sången och gå på nation och fira Valborg innan jag var tvungen att ta tåget till militärtjänsten i Luleå. Det tog nästan ett dygn att komma fram. Men det är en annan historia…