Sven Grahn Foto: Lennart Eksell

Guldålder

minnesanteckningar av Sven Grahn

Förord

”Kapitelmemoarer” är arbetsnamnet på dessa minnesanteckningar. Idén är att inte skriva en sammanhängande berättelse utan att ge korta glimtar ur det förflutna. Då behöver man kanske inte läsa allt i en följd utan kan ta ett fristående i taget. Och det är lättare att skriva texten. Man behöver bara skriva några få sidor i taget med sammanhängande text om varje ämne.

Den tänkte läsaren är naturligtvis en yngre familjemedlem som måhända undrar något om det förflutna.

Varför kallar jag de här små berättelserna för ”Guldålder”? Jag har förlorat min livskamrat och fyller snart sjuttio. Vad är det för tidsålder jag talar om? Jo, mitt hittills levda liv. Jag har förlorat mina föräldrar och min livskamrat men det är ju något som alla riskerar att göra – inget konstigt med det. Men jag har levat under en fantastisk tid i historien där teknik- och samhällsutvecklingen gått blixtrande fort och i Sverige har man kunnat leva ett gott liv. Jag har erbjudits stora möjligheter genom skolreformer och ekonomisk utveckling. Jag har haft ett mycket intressant yrke och levt med en underbar livskamrat. Allt detta tycker jag passar väl in under benämningen ”guldålder”. I allas liv finns det skuggor, men totalbedömningen håller, tror jag – hur än mitt liv slutar.

Sollentuna den 1 november 2015

Innehåll

Norra Latin – realskolan – 1956-1960

Rotundan, tulpan- och korvgubbar

Silversmide

Dansskolan

Norra Latin – gymnasiet – 1960-1964

Kavaleff

Raketbacillen smittar även mig

Första datorkontakten

Norra Latin – realskolan – 1956-1960

1956195719581959


Jag var ju bara ett barn när jag började i Norra Latin på höstterminen 1956 – tio år gammal. Det ser man ju tydligt på skolfotot ovan från 1956. Men när man byter skola och skolform ändras allt. Större disciplinkrav, kamrater från andra samhällsklasser och i fallet med Norra Latin – lärare av yppersta kvalité. Skolan var ett s.k. provårsläroverk, d.v.s. vi hade många lärarkandidater. Man fick söka in till Norra Latin på poäng men de flesta av pojkarna – ja det var en pojkskola då – kom från Stockholms innerstad. Vi hade t.o.m. en adelsman i klassen – och inte med vilket namn som helst – Erik Sparre – en trevlig kille. För historieläraren (som var djupt imponerad av Erik S, förstås) var vi tvungna att stå upp i gången mellan bänkarna när vi svarade på frågor. Det var disciplin!

Jag var hemma och var sjuk den första veckan i den nya skolan så det var lite chockartat att komma in och vara med på den första lektionen i engelska för Anders Slettengren, läraren i engelska som jag hade i åtta år. Han var en pionjär när det gällde ny språkpedagogik. Allt skedde på engelska från första stunden. Visst hände det att han sade något på svenska, men det var bara i undantagsfall. Jag och andra i klassen fick vara med på demonstrationslektioner på lärarkonferenser.

Urklippet intill är från ett framträdande inför språklärare som vi gjorde den 2 januari 1959 på Medborgarhuset i Stockholm. Teckningen (av Margareta Sylwan) är så bra gjord att jag kan identifiera alla mina skolkamrater utom en – som är delvis skymd.

Vi var också på Statens normalskola för flickor vid Johannes kyrka men även i Södertälje dit vi var några färre så att vi fick rum i Slettengrens Borgward Isabella.

I svenska hade vi en annan remarkabel lärare, Sten Ankarberg, östgöte, med en mycket speciell pedagogisk metod. Alla hade en mycket originell anteckningsbok med svara pärmar och med ett rött streck över halva sidan. Alla sidor var dessutom numrerade. När Ankarberg hade gått igenom något nytt i grammatik så skulle dessa sanningar skrivas i boken på ett speciellt ställe och han dikterade vad som skulle skrivas. Allteftersom åren gick så blev anteckningsboken till vår egen språklära. Allt var skrivet av oss själva med egen handstil. Tja, kanske inte så dum idé för att banka in svenska i elevernas huvuden.

Flera av mina skolkamrater från Stora Essingen hamnade i samma klass och vi delade de dagliga, ganska långa trådbussresorna med 96:ans buss in till Norra Bantorget. Skulle man släppa ut tioåringar att åka buss så långa sträckor i ur och skur nuförtiden?

Min bror Lars gick i gymnasiet i Norra Latin under min realskoletid. Jag kan faktiskt inte minnas att vi åkte buss till skolan tillsammans. I allmänhet tyckte han väl att det var pinsamt med en lillebror i skolan. Kön till matbespisningen var uppdelad i två, en på vardera sidan om trapphuset ned till matsalen. Om han och hans kompisar råkade stå mittemot på andra sidan trapphuset kunde det hände att jag fick en lätt örfil. Det var inte illa ment utan mera en revirmarkering. Småsyskon – ja, de är jobbiga att ha att göra med.

Rotundan, tulpan- och korvgubbar

Mellan 1956 och 1964 åkte jag med 96:ans trådbuss till skolan vid Norra Bantorget i Stockholm varje skoldag. Här står en sådan buss vid “Rotundan” på Norra Bantorget redo att köra mot Stora Essingen. Numera ligger det stiliga Clarion Hotel Sign här. Precis här steg jag varje skoldag på bussen för att åka hem till Stora Essingen. Hög nostalgifaktor.

Trådbussar var intressanta. De gav ifrån sig ett stillsamt vinande och inuti bussen hörde man något slags reläer slå av och på. Det fanns en soffa bredvid föraren och där brukade jag och mina skolkamrater sitta. Så till slut begrep jag hur föraren kunde styra strömavstagarspröten när han skulle byta riktning i en växel.

Han kunde lägga om växeln genom att köra med ”gaspådrag” genom växeln. I växeln fick bussen ström via växeln och strömmen gick genom en dragmagnet som lade om växeln. Om han ”gasade” lades växeln om, Om han släppte upp ”gaspedalen” lades växeln inte om. Ibland hindrade trafiken honom att göra rätt och då hoppade spröten av trådarna och konduktören fick stiga av och med linor ta ned spröten och placera dem rätt.

I Rotundan kunde man köpa godis och tidningar i kiosken. På övervåningen låg en restaurant (mer om detta senare). På den sida av Rotundan som vette in mot torget stod ofta lätt slitna, och stundom överförfriskade, äldre män och sålde tulpaner och annat säsongsbetonat till de förbiilande bussresenärerna. Man lärde sig med åren att känna igen dessa herrar. Bredvid dem stod ofta en korvgubbe, ”Korv-Harry”, som på frukostrasterna stod utanför min skola, Norra Latin, några hundra meter bort.

Silversmide

Det fanns en teckningslärare i Norra Latin vid namn Åke Myrsmeden (1924-2008). Han var tillika passionerad silversmed och ordnade kurser i silversmide. Jag var med i minst två terminer, tror jag. Everts dagbok avslöjar att jag i varje fall var med under vårterminen 1958. Jag framställde ett antal alster i silver: bl.a. en askkopp, brosch med blå emalj och en servettring.

Myrsmeden tillhandahöll utrustningen: punsar (metallverktyg att bearbeta silvret med, från engelskans ”punch”), beckklädda plywoodplattor på vilka man ”smälte fast” arbetsstycket, trästockar som man använde för att hamra silverplåt konkav, gasollampor etc…

Det hela gick av stapeln en gång i veckan i skolans biologilaboratorium högst uppe under taket. Där fanns ibland kvardröjande rester av dagens aktiviteter som dissekerade grodor i formalin…

Under kvällarna rådde en koncentrerad aktivitet och ibland fick man vänta på sin tur att använda de bästa ”punsarna” som nästan verkade hade gått i arv på något vis. De var nötta och ”ingångna”.

Dansskolan

På vårterminen 1960, när jag skulle fylla 14 år, var det dags för nästa steg i min uppfostran till medborgare – dansskolan. Det var Holger Rosenqvists dansstudio på Humlegårdsgatan 22 som skulle lära mig att föra mig på dansgolvet och i sällskapslivet. Min bror Lars hade också skolats i denna stockholmska institution. Leif GW Persson skriver om Rosenqvists etablissemang i sina minnen ”Gustavs pojke” och anser det fastlagt att Rosenqvist var homosexuell. Det må vara hur som helst med det men han drev en effektiv verksamhet. Flickor och pojkar i åldrarna 13-17 år var elever vid de veckovisa lektioner jag och min klasskamrat Staffan Johansson deltog i. Rosenqvist ropade i en liten papptratt som han också kunde slå takten på och han hade en mycket vacker anställd dam i – vad vet jag – 25 års-åldern vid namn Britt-Marie som hjälpte pojkarna tillrätta medan Rosenqvist dansade med flickorna när det behövdes.

Man fick lära sig att artigt bjuda upp och pojkarna stod utefter danslokalens spegelsida (man skulle kunna se sina egna stegfel) och flickorna satt på bänkar vid fönstren. Hållning, stil, artighet var ledord. Wienervals och foxtrot var ”stapeldieten” i undervisningen men även cha-cha var vanligt.

Jag var naturligtvis bottenlöst blyg inför denna mastodontkonfrontation med det motsatta könet, men eftersom det var någotsånär ”ritualiserat” var det uthärdligt. Staffan och jag kunde ju avhandla det hela nästa dag i skolan.

Jag minns egentligen bara två av flickorna. Låt oss kalla dem Elisabeth och Kerstin. Elisabeth var mannekängsnygg och bar alltid högklackade pumps, nylonstrumpor med söm och snäv kjol. Hon bodde på Strandvägen. Kerstin hade lågskor, blå klockkjol och ljust kort hår och kom från någon söderförort. Visst var det väl lite högtidligt att dansa med Elisabeth som var så snygg, men för det första var jag inte någon mästare på dansgolvet men hon var inte stort bättre och klagade om man gjorde något fel. Men Kerstin var en naturbegåvning på pardans, och hade en gudabenådad förmåga att täcka upp för danspartnerns alla stegfel. Alla killar ville dansa med Kerstin – man kände sig som en kung på dansgolvet men det blev ofta bara en dans med henne per kvällspass. Jag kan inte minnas att jag blev förtjust i Kerstin – bara oändligt lättad när jag fick dansa med henne. Och hon hade alltid ett milt överseende leende på läpparna men yttrade aldrig ett kritiskt ord. Jag brukar tänka på Kerstin någon gång då och då.

Det var avslutningsbal i Grands spegelsal (se urklippet) lördagen den 7 maj 1960. Jag minns egentligen bara att Emile Fords ”What do you want to make those eyes at me for” spelades.

Svenskt Biografiskt Lexikon har en intressant artikel om Rosenqvist. Låt mig bara citera följande:

”… I det nazistiska Tyskland fanns åtskilliga moderna dansare och pedagoger av judisk härkomst, som var tvungna att finna något land där de unnades att leva. Sverige låg nära till hands. Detta vållade oro bland etablerade svenska pedagoger. Deras levebröd var knappt och de fruktade att mista sina elever om skickligare yrkeskolleger inflyttade från Tyskland. Ronny Johansson, Sveriges första stora moderna danskonstnär, tog 1937 initiativ till att bilda Danspedagogförbundet, bl a för att ge immigrationsmyndigheterna en remissinstans när det gällde inrese- och arbetstillstånd. Avsikten var inte bara tydlig – den uttalades.

R blev häftigt upprörd över denna inställning. Han önskade tvärtom att Sverige skulle rädda alla danspedagoger som hotades av de nazistiska rasförföljelserna. Som motvikt till Danspedagogförbundet grundade han året därpå Föreningen för dansens främjande i Sverige, kort kallad Dansfrämjandet, som agerade i invandrarfrågor. Bland de tyska kolleger R bidrog till att rädda var Gertrude Engelhardt …”

Man vet ofta alldeles för lite om sina medmänniskor.

Norra Latin – gymnasiet – 1960-1964

Att börja på gymnasiet brukar sannerligen markera övergången från barndom till ungdom. Gymnasiet är på allvar. Slutet på gymnasiet innebär slutet på ”den vanliga skolan” och man stiger in i vuxenvärlden i och med att man avlägger det som på den tiden hette ”mogenhetsexamen”. Jag hade valt reallinjens matematiska gren, det som ansågs vara det teoretiskt svåraste. Tanken var naturligtvis att försöka komma in på teknisk fysik på KTH. Men vi läste mycket humaniora. I nästa kapitel beskriver jag den då fruktade, men i efterhand älskade, Carl Kavaleff (1916-1996), vår lärare i svenska och historia. Han var en person som krävde absolut stringens i språk, tänkande och personligt uppförande.

I engelska hade vi den mycket tillbakalutade Anders Slettengren (1918-1984) som trots sin avslappnade stil var ett pedagogiskt geni. Han gjorde mitt studentförhör inför censorerna i engelska till en ren barnlek när han bad mig att på engelska beskriva hur Apolloprogrammets plan för en färd till månen såg ut. Kom ihåg, detta var bara tre år efter beslutet att genomföra projektet och fem år innan landningen verkligen skedde. För mig innebar det alla möjligheter att briljera inför censorerna. Så fick jag också högsta betyg, A, i engelska. Det ryktas att Slettengren undervisade nuvarande kungen. Får se om jag får chansen att fråga honom (kungen alltså). Slettengren avled i lungcancer, har jag hört. Det förvånar mig inte med hänsyn till hans rökvanor.

Läraren i tyska var Margareta Lundgren (1920-2010), en annan mycket krävande lärare, som drog med sina långa rödlackerade naglar över svarta tavlan om inte klassen hörde upp. Hon tålde absolut inget nonsens och lyckades ganska bra att lära ut tyska på fyra år. Visst har jag har haft nytta av den tyska hon lärde ut, både privat och professionellt. Men, jag borde öva mer på att läsa tysk text. Det var kul när jag kunde tala tyska med Barbara Severance, hustru till min gode vän och satellitlyssnarkompis Mark Severance. Barbaras far var präst i USA:s flygvapen och hon växte upp på militärbaser, bl.a. i Tyskland. Mark såg ut som ett frågetecken! Han kan dock ryska flytande, så någon språklig dumbom är han inte. I franska däremot, som vi bara läste i två år, hade vi en serie av vikarier och det var på dessa stackares lektioner vi tog igen den stenhårda regimen i andra ämnen.

I matematik och fysik hade den matematiska grenen av klassen lektor Stig Lindkvist (1918-2005), en lärare i samma auktoritära anda som Kavaleff och Lundgren. Lindkvist kunde dock vara på gränsen till sadistisk när han borrade in pekpinnen i magen på en stackars klasskamrat och skrek ”Din lille late luspudel”. Han tålde inte att man försummade läxor. Men han var i övrigt en bra lärare med en stor portion humor ovanpå den stenhårda ytan. Om jag inte minns fel gifte han sig under den tiden vi hade honom, och vi inbillade oss att han blev lite mildare efter det.1

Volrath Adelsköld (1911-1992), lektor i kemi, var ett annat original som var mycket tacksam att härma. Han hade också en liten tax, Musse, som brukade vara med på kemilaborationerna. Vi sprutade destillerat vatten ur klämflaskor på Musse och Adelsköld brukade alltid klaga vid laborationens slut: ”Jag förstår inte hur Musse kan bli så blöt på ryggen”?

Den klasskamrat som var mästare på att härma Adelsköld var Mats Hansson, alldeles för tidigt avliden väg- och vatteningenjör. Mats och hans ständige vapendragare, Ulf Hultgren, delade två passioner som de ständigt talade om – om de inte härmade lärare – bridge och frimärken. På frukostrasterna gick de rundor i de frimärkssamlarbutiker som på den tiden fanns i Stockholms City.

Mats var också fenomenal på att härma geografiläraren Hans Settervik (1910-1986) som var ett riktigt original. Settervik hade skrivit en bok som hette ”Geografiskisser för skoltavlan”. Under en lektion klagade han bittert över ohyfsade elever. Så här gick berättelsen:

Jag står i godan ro och tittar i skyltfönstret till Sjöwalls bokhandel tillsammans med min kusin då plötslig en elev i den här klassen – jag vill inte nämna namnet – kliver fram och ropar med hög röst – ”Är det inte lektorns bok ’Tusen skisser för skoltavlan’ som ligger där i fönstret? Det var mycket pinsamt”.

Det var den riktige spelevinken Bengt Brodin som var den skyldige. En obetalbar episod. När Mats återberättade denna episod med alla teatraliska effekter på högsta volym hade publiken svårt att få luft!

Musikläraren, Gösta Hådell (1903-1975), var musikkändis och en av grundarna till Visans Vänner 1936. I realskolan luggade han mig flera gånger i en polisong när jag pratade för mycket. På gymnasiet gick hans son Mats (1944-2000) i vår klass under de två första åren. Sen flyttade han till en annan skola.

Mats var segelflygare, trots sina unga år, och jag följde med honom både till Skarpnäcks flygplats och beundrade segel- och bogserflygplan i aktion och till föreningslokalen2 i källaren till Ringvägen 158, i Ringvägens ände mot Vitabergsparken. Under de här två åren var Mats med i en ungdomsdramaserie3 i TV ”16 år” där bl.a. Lena Nyman kan sägas ha TV-debuterat. Så Mats var en smula omsvärmad 1961 då flickorna började i Norra Latin. Mats var länge ”nyhetsankare” på Aktuellt i TV.

Jag kan inte gå igenom all klasskamrater, men det kan vara värt att nämna att jag i princip satt på samma ställe i klassrummet under de fyra åren i gymnasiet. Främsta raden, näst längst till höger. Längst till höger satt Leif Gylbert, en bildskön yngling som så småningom blev lyckosam skönhetsoperationsbranschen. Han har sin praktik (2015) på Sophiahemmet. Han var faktiskt manlig fotomodell och mannekäng under gymnasieåren, men höll en låg profil i detta och andra avseenden. Mycket snyggt klädd var han dock alltid.

Bakom mig satt hans totala motsats, Lars Strömbäck, vars föräldrar var radikala pingstvänner och med i Maranata-rörelsen4. Lasse var också en trogen anhängare och tvekade inte att utslunga förkastelsedomar över sina klasskamraters ogudaktiga egenskaper. I gengäld var vi, hans klasskamrater, inte snälla mot honom. Men Lasse, däremot, är en genuint snäll person och har trivts bra vid de senaste återträffarna – 40 och 50 år efter examen. Lasse är mycket matematiskt begåvad.

Bredvid Lasse satt Claes-Gustaf Nordqvist, ett original par excellence. Claes-Gustafs stora intressen var då (och nu): historia (särskilt militärhistoria) och science fiction. Dessutom övertygad och uttalad agnostiker. Hur Lasse och han kunde sitta bredvid varandra i fyra år övergår mitt förstånd. Claes-Gustafs far var forskare inom aerodynamik på KTH där han hade låtit några tekniker bygga en liten raket som vi inom gymnasieföreningen Linnaea sedermera sände upp från Rosersbergs skjutfält (mer om detta i separat kapitel). Claes-Gustaf blev läkare, regementsläkare på Svea Livgarde och även fristående onkolog. I samband med ockupationen av västtyska ambassaden 1975 överlevde och greps fem terrorister. De utvisades snabbt ur landet eftersom det ansvariga statsrådet beslöt Anna-Greta Leijon att rikets säkerhet fick gå före de skadade terroristernas hälsa. Regeringen kritiserades för utlämningen då en av terroristerna var så svårt skadad. Såvitt jag har förstått var Claes-Gustaf med på den flygtransport då de skadade terroristerna utvisades.

Claes-Göran Borg (CGB), som var uppe i censorförhör i matematik samtidigt med mig, började på elektro på KTH hösten 1964 och våra vägar skildes åt till dess jag började på Rymdbolaget 1975. Då hade CGB arbetat där i ett år med att ”remote sensing”, d.v.s. hur man får fram miljödata genom observationer från flygplan och rymdfarkoster. Vi var divisionschefer samtidigt och under mina sista fem år på bolaget var CGB verkställande direktör, vilket han skötte bra.

En klasskamrat som jag umgicks mycket med både i realskolan och gymnasiet var Eric Jannerfeldt. Hans pappa Nils (1910-1976) var hög chef inom Salénkoncernen och familjen bodde på Norr Mälarstrand och senare i Bromma. Erics mor, Bernice Louise (1910-1997), var född i USA och talade svenska, om hon måste, med tjock amerikansk brytning. I hemmet talades engelska. Eric har en vacker syster, Helen, född 1940. Erics pappa reste ofta till USA och Erics pojkrum var fyllt med de mest märkliga leksaker och prylar, bl.a. en ”varmluftmaskin”. Det var i det Jannerfeldtska köket jag såg en glassmaskin för första gången – man använde krossad is och salt för att frysa glassen. Där stötte jag också på jordnötssmör för första gången, och blev avskräckt för alltid. Eric blev läkare och arbetade även för Svenskt Näringsliv med hälsofrågor. Någon gång på nittiotalet, när jag var på ett tjänsteärende på svenska ambassaden i Watergate-komplexet och satt i ett väntrum, dök Eric plötsligt upp av en slump. Han arbetade på ambassaden. Med vad vet jag inte. Eric hade extremt lätt för sig i skolan och hans mycket behagliga manér hjälpte honom när det gällde att dölja att han inte läst läxan. Men jag tycker fortfarande det är lite märkligt att han behövde vara med på lektionerna i engelska – hans modersmål.

Jag kan nämna fler vars vidare öden jag vet en smula om. Anders Cronlund var aktiv i vänsterpolitik, blev doktor i farmakologi och arbetade i Apotekarsocieteten. Bo Svenungsson, vars far var kyrkoherde i Klara kyrka, blev läkare och på senare tid smittskyddsläkare i Stockholm. Bo spelade på orgeln i aulan på morgonsamlingarna och på en av återträffarna lyckades vi komma in på orgelläktaren. Bo fick igång orgeln och rev av några gamla psalmer. Paul Tordai blev barnläkare om jag inte minns fel. Jag stötte på honom och hans mamma vid Rosettastenen i British Museum i London i augusti 1967! Gunnar Olsson, var den ende av oss som hamnade med hull och hår i IT-branschen (se kapitlet Första datorkontakten).

Ytterligare några korta ord om den stora omvandlingen hösten 1961 när Norra Latin upphörde att vara enbart en pojkskola. De gamla pojkklasserna ändrades inte men förstaringarna blev blandade. Det blåste nya vindar.

1 Vid närmare efterforskningar visar det sig att han gifte sig med Adelheid Käthe Gertrud (f. 1927) den 14 september 1963. När jag skrivet detta – den 18 april 2015 – bor hon kvar på samma adress i Nacka.

2 Stockholms SegelFlygKlubb, SSFK.

3 Den sändes 10 september – 24 december 1960. Bengt Lagerkvist och Hasse Alfredsson låg bakom.

4 Maranata etablerade sig i Sverige 1960.

Kavaleff

Om denne lärare skulle jag kunna skriva åtskilliga sidor. Han gjorde ett outplånligt intryck på min gymnasieklass kan jag försäkra. Vi har haft återträffar vart tionde år sedan studentexamen i april 1964 och talar egentligen bara om Carl Kavaleff (1916-1996), vår modersmål- och historielärare under de fyra gymnasieåren. Men min klasskamrat Ulf Modin har skrivit en lång uppsats om Kavaleff och det enklaste sättet att fånga något av denna stränge lärares väsen är att citera ur Ulfs text:

… Carl Kavaleff var en småväxt man med mörkbrunt hår och värdig hållning. Hans aristokratiska framtoning var naturlig för honom som medlem av en rysk adelsätt, vilken under 1800-talet hade kommit till Finland. Hans värdiga yttre förstärktes under hans tid i Finlands armé, i vilken han hade tjänstgjort som officer under landets två senaste krig …

… Han var en mycket krävande pedagog och tillät inget trams. “Kalles” mål var att bilda gymnasister för att de som vuxna skulle kunna leda på hög nivå. För att kunna det måste man vara bildad. Det visste Kavaleff av egen erfarenhet. Drill är fult i alla sammanhang utom där den är nödvändig. Nödvändig är den emellertid inte bara i armén utan också när det gäller att utveckla mänskors tankeförmåga. Vad Kavaleff gjorde var att utveckla vårt intellekt, så att vi självständigt skulle kunna behandla ett okänt material…

… Han behandlade oss aldrig som barn utan som vuxna och tänkande mänskor. Följaktligen duade han oss ej heller, och när han vände sig till hela klassen brukade han tilltala oss “Mina herrar…” I själva verket måste han ha studerat var och en av oss mycket ingående. Troligen kände han vår karaktär och vår utvecklingspotential bättre än de flesta och mycket bättre än vi själva. Han analyserade oss utan och innan, framlänges och baklänges. Det faktum att Kavaleff tog sina elever på allvar utgjorde det väsentliga i hans storhet…

… Han vitsade ofta om sina krigsupplevelser, vilket de flesta krigsveteraner gör för att orka stå ut med sina fruktansvärda erfarenheter, men ibland bröt allvaret fram, som en eftermiddag kl. 15 den första i en månad då sirenerna ljöd. Kavaleff blev likblek i ansiktet, var alldeles tyst en stund och började sedan med låg men tydlig stämma berätta om, när ryssarna den 30 november 1939 bombade Helsingfors. Han hade uppenbarligen själv varit med om händelsen. Sedan återupptog han lugnt undervisningen …”

Trots sin aristokratiska bakgrund och politiskt konservativa utgångspunkt lärde han ut en materialistisk historieuppfattning och var extremt skeptisk mot försök att förklara historiska händelser med ledande figurers personliga egenskaper. Han ville inte att vi använde begreppet ”samhällsklass” för moderna förhållanden utan insisterade på termen ”socialgrupp”. Bortsett från dessa egenheter har jag föga att invända mot hans robust verklighetsanknutna historiesyn.

Kavaleff hade också krav på hur vi uttryckte oss. ”Här i klassen pratar vi inte, har talar vi. Pratar gör man på kafferep”. Nuförtiden ”pratar” alla och jag skruvar på mig när jag hör det!

I augusti 2013 reste jag till Helsingfors för att hälsa på Ulf som sedan länge är bosatt i Finland. Vi gjorde då ett slags pilgrimsresa till Kavaleffs fädernegård, Domarby Gård utanför Helsingfors.

Köpmannen Jacob Kavaleff köpte herrgården 1845. Hans avkomlingar sålde stället 1917 till Helsingfors stad, men familjen bodde kvar till slutet av 1950-talet. Herrgårdens huvudbyggnad restaurerades till ett museum 1960–1961. Till sin fasad och till sina färger fick den samma utseende som i slutet av 1700-talet. Museet öppnades 1962. Helsingfors stad sköter och odlar herrgårdens marker. Herrgårdens före detta stall och ladugård används numera av ridskolor.

Så här inleddes dödsrunan i Dagens Nyheter som skrivits av lärarkollegor: ” … Hans närmaste är makan Lila, dottern Irina med familj, England, och brodern Alexis med familj, Finland. Carl Kavaleff tillhörde de årgångar studenter som på grund av krigen led allvarligt avbräck i sina akademiska studier. Han var officer vid artilleriet och fullgjorde tjänst såväl vid fronterna som i marskalk Mannerheims stab. Han dekorerades med bland annat Frihetskorset. Carl Kavaleff blev filosofie magister vid Helsingfors universitet 1947, vilken examen han byggde på med fil ämbetsexamen vid Uppsala universitet och Stockholms högskola 1954 …”

Om man var hans elev måste man kunna svaret på frågan: ”Killar, vilket är det bästa vapenslaget”? (På finlandssvensk dialekt). Och det var ”Arrrrtilleriet” (man måste rulla på det första r-et)!

Raketbacillen smittar även mig

De dramatiska rymdhändelserna skapade naturligtvis en sorts rymdfeber i slutet av femtiotalet och början av sextiotalet. Att hålla på med raketer blev därför lite av en ”farsot” bland unga grabbar – jag har aldrig hört talas om att tjejer drabbades av samma sjuka. Vanligast var att man använde det relativt ofarliga drivmedlet zinkpulver och svavel1. Småpojkar över hela landet stoppade in det i metallrör och tuttade på – livsfarligt förstås. Även jag och mina kompisar hemma på ön Stora Essingen i Stockholm höll på med sådant med början i mars 1958. Flera av oss valde dock att använda limmade pappersrör som rakethylsor i stället för metall, en något mindre farlig lösning.

Jag gjorde en raket av papper och klister som jag rullade runt en vanlig blyertspenna. Jag använde snöre som jag drog åt kring pappersröret för att täppa till röret i ena änden och för att skapa ett utloppsmunstycke i andra änden. Röret fyllde jag med zink och svavel – det är oklart om jag vägde upp bränslekomponenterna. Laddningen tändes med s.k. Jetexstubin som man köpte i hobbyaffären Wentzels på Apelbergsgatan. Jag byggde en startramp av balsa som nästan brann ned innan raketen stack iväg en 5-6 meter upp i luften. Startplatsen var bakgården till det hyreshus på Stora Essingen där vi bodde – vid piskställningen – och jag skulle fylla 12 år.

Under sommaren 1958 hade jag några sådana pappersrörsraketer med mig till det landställe som familjen hyrde i Räfsnäs utanför Norrtälje. Med mamma som medhjälpare försökte jag sända upp dem från en liten startramp gjord av Meccano. Resultatet var inte särskilt imponerande eftersom raketernas dimensioner var helt påhittade. Bränslet brann inte tillräckligt snabbt för att bygga upp tryck i raketen och vice versa. De flesta av mina små sommarraketer brann upp och någon enstaka steg en meter eller två. Jag måste ha haft tur med den första raketen.

Det var ju helt uppenbart att jag och mina kamrater helt saknade de verktyg som behövdes för att få raketerna att färdas några längre sträckor. Det skulle dröja till dess jag började på gymnasiet innan dessa verktyg fanns på plats, främst i form av min skolkamrat från Norra Latinläroverket Gunnar Olsson och hans pappa Ragnar med sin mekaniska verkstad på Stora Essingen. Där fanns också en annan skolkamrat, Hans Helmfrid (1944-2007), vars far var snickare med för den tiden avancerade snickerimaskiner som kunde fräsa i trä. Hans och hans pappa gjorde både startramper och provbockar för dragkraftmätning. Teamet kompletterades med Björn Gimle som redan då var en duktig fotograf som kunde dokumentera våra raketförsök så att man kunde göra en riktig utvärdering av hur det gick.

En avgörande drivkraft för våra experiment som gav verksamheten en stabil teknisk bas var en bok som kom ut 1960 och som jag lyckades få tag på i en bokhandel på Kungsgatan: ”Rocket Manual for Amateurs” av en kapten Bertrand Brinley. I den boken fick man lära sig hur man gjorde för att dimensionera raketen, få tillräckligt tryck i brännkammaren och tända laddningen pålitligt.

Vårvintern 1961 genomförde vi tre olika provserier, den 1 januari, 12 februari och den 5 mars, alla tre på Rosersbergs skjutfält. I januari sände vi iväg en liten smäcker aluminiumraket som tillverkats vid institutionen för flygteknik på KTH där fadern till en annan skolkamrat, Claes-Gustav Nordquist arbetade. Raketen försvann och lämnade sina fenor kvar på marken. I februari började vi prova våra egna raketer och började med statiska prov, d.v.s. raketen satt fast i en provbock och vi försökte mäta dragkraft och filma avfyringen för att mäta brinntid. Ett av en serie prov lyckades. Fortfarande hade vi svårt att få raketerna att tända på ett pålitligt sätt. Vi fortsatte dock tre veckor senare och lyckades få en av tre raketer att flyga iväg närmare 300 meter. Därefter tog vi en verklig ”time-out”. Tändningsmetoderna var otillförlitliga, raketerna hade svårt att bygga upp tillräckligt tryck i brännkammare för att ge sig iväg. Här behövdes nytänkande och teknikutveckling.

Vi genomförde därför en mycket systematisk provserie under resten av 1961 med bl.a. slipade gummiproppar i utloppsmunstycket. Genom gummiproppen pressade vi mjuka järntrådar som inuti raketen klämdes runt små spiraler av krom-nickeltråd som glödde när man skickade ström genom dem. Proven gick till så att en liten raket gjord av ett extremt överdimensionerat stålrör lades i ett ännu kraftigare stålrör på marken utanför verkstaden och sen drog vi in tändledningen i verkstaden. Ibland skruvade vi fast raketen i skruvstycket och tog skydd inne på verkstadens lilla kontor.

Gunnars pappa Ragnar deltog med liv och lust och lugnade också grannarna som undrade vad det var som smällde. En annan, lite riskabel, innovation var att vi pressade samman bränslet i ett sorts ”pellets” för att få upp tätheten. Vi gjorde många prov med små mängder för att övertyga oss om att det gick att pressa ihop zink- och svavelpulvret utan att det exploderade. Dessa ”pellets” var faktiskt nästan omöjliga att tända med tändsticka. Men i en förseglad raket och med en tändsats av aluminiumpulver och svavel som antändes med krom-nickeltråden så fick man upp tryck och temperatur så att pellets-laddningen tändes. Driftsäkerheten i tändning och bränsletillverkning gjorde att vi övervägde att skicka iväg raketer på luftfärder.

Vi byggde en serie på tre raketer som var lite olika stora. De hade alla samma diameter och samma serietillverkade utloppsmunstycke. Vi gjorde också en liten raket som enbart drevs med 9 gram zink-, aluminium- och svavelpulver. Men vi började nu bli lite oroliga för att det vi gjorde var farligt. Dessutom gjordes dessa försök inom ramen för den naturvetenskapliga gymnasistföreningen i skolan, Linnaea, vars goda namn och rykte vi satte på spel.

Vi kontaktade därför skolans kurator, Sigge Bruce, och bad om hjälp. Han kontaktade försvaret och vi fick en officer, löjtnant Eklund, som hjälpte oss med säkerheten och ordnade så att vi fick provskjuta på skjutfältet på Utö den 3 januari 1962.

Eklund visste också hur man skulle mäta flygtid, använda teodoliter för avståndsmätningar och annat matnyttigt. Startrampen, av trä, ställde vi upp på ett ställe på Utö som heter Stora Sand och vi placerade en observatör, Gunnar, i en liten bunker vid nedslagsplatsen. Hans uppgift var att försöka upptäcka nedslaget. Vid startplatsen hade vi ett stoppur och Gunnar hade ett också. Både stoppuren startades samtidigt genom att tryckas mot varandra. Uret vid startplatsen stoppades vid uppskjutningen och uret vid nedslagsplatsen stoppades när Gunnar såg eller hörde nedslaget. Skillnaden i avläst tid på uren var flygtiden. När vi visste skottvidd (om vi hittade nedslagspunkten) och flygtid kunde vi räkna ut topphöjd, fart när raketbränslet slocknade och med kännedom om raketens och bränslets massa kunde man räkna ut bränslets effektivitet, den s.k. specifika impulsen.

Uppskjutningarna filmades – mitt jobb och genom att i förstoringsglas granska filmruta efter filmruta kunde vi bestämma raketernas brinntid – då kunde man räkna ut hur fort bränslet förbrukades och därigenom dragkraften. Visst låter det som riktig raketforskning?

Raketerna gick faktiskt riktigt bra och allt arbete som Gunnar, Ragnar och jag lagt ned på utveckling av tändning och bränslepellets gav utdelning. Vi hade bara någon enstaka tändmiss. Det mest spektakulära skottet var med den redan nämnda allra minsta raketen som vägde 105 gram och med nio gram bränsle flög 320 meter långt och 184 meter högt: Den slog ned med ett plingande läte på klipporna alldeles bredvid bunkern där Gunnar satt. Stoppuren visade på en flygtid på elva sekunder.

När vi lämnade Utö var vi mycket nöjda med vad vi gjort och vi hade lärt oss hur man bygger raketer och hur man med systematiskt arbete löser tekniska problem med hjälp av litteraturstudier, beräkningar, prototypprov och strävan efter reproducerbarhet i resultaten.

Vid provskjutningen på Utö lärde vi oss hur man med små medel kan mäta raketernas prestanda och räkna ut bränslets effektivitet. Det var en fantastisk lektion i ingenjörskonst! Men vår lilla grupp skulle splittras efter de lyckosamma uppskjutningarna på Utö. Under det kommande året skulle vi fylla sexton eller sjutton år och det fanns mycket annat kul som frestade pojkar i den åldern. Jag själv fick mitt lystmäte när det gäller raketer på sommaren 1962 när jag fick arbeta som raketmontör vid de första uppskjutningarna av sondraketer ut i rymden från robotskjutfältet i Vidsel i Norrbotten.

1 Zink och svavel ansågs vara mindre farligt än svartkrut.

Första datorkontakten

Jag hittade den här femtio år gamla bilden i mina föräldrars efterlämnade papper. Det är jag som sitter framför en dator i IBM:s datacentral på Sveavägen 167 vid Norrtull (där ligger nu gymmet Planet Fitness). Jag och min skolkamrat Gunnar Olsson räknade på raketbanor. En mattelärare, Sten Kallin (f. 1928), i Norra Latin jobbade deltid på IBM och släppte in oss i detta teknikparadis. Datorn är en IBM 1620. Året är 1963 eller 1964 och det är min första kontakt med en dator.

Vi skrev program i Fortran II och på just denna dator fanns en speciell variant av Fortran som sjorde att man kunde styra vad programmet gjorde medan det kördes. Ovanför min arm ser man vippströmbrytare – jag tror det fanns fyra – som man kunde ställa i olika lägen för att ändra programflödet. Funktionen i Fortran hette ”SENSE SWITCH” och var en sorts föregångare till interaktivitetens huvudverktyg idag – datormusen.

Gunnar och jag hamnade i tidningen också. Bilden intill kommer från Aftonbladet våren 1964.


3 reaktioner till “Guldålder”

  1. Sven Grahn

    Damen i blått är min livskamrat Inger Albrecktsson (1947-2012). Observera att hon har den av mig förfärdigade broschen på sig. Bilden är tagen på Vattenfestivalen 1995.

  2. Kjell Forssman

    Hej Sven,
    och stort tack för dina minnen och din berättelse om din skoltid i “Norra Latte” vilket var mycket intressant. Jag heter Kjell Forssman och gick på latinlinjen och kunde lämna skolan tre dagar efter dig dvs. den 23 april 1964. Men min skoltid i Norra Latin var tuff eftersom jag är dyslektiker och det visste lärarna på den tiden nästan inte vad det var. Men jag har också nedtecknat mina minnen under de fem år som jag gick där. Jag bodde på den tiden på Lilla Essingen och åkte också med trådbuss 96 till skolan. Skulle vara väldigt roligt att få veta om vi har några gemensamma minnen ifrån de åren.
    Många vänliga hälsningar/ Kjell

  3. Carl-Erik Håkanson

    Tack för en stunds trevlig läsning. Den gemensamma läraren var ” Slettas”. Då i början av sin karriär. Han behandlade mig alltid väl men litet extra positiv blev han, tyckte jag, efter att han som enda lärare åsåg oss slå Södertälje i fotboll i ”Kronprinsens pokal”.
    Vi vann med 1-0 och jag gjorde målet. Stort då.
    Hälsningar
    Carl-Erik Håkanson
    student 1952

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *